När jag gick till köket för att äta frukost frågade pappa om jag gillade semlor. Han hade köppt tre stycken semlor från ett bageri idag. En till han själv, en till min bror, och en till mig. Mamma är i småland så hon syntes inte till. Jag blev överlycklig när jag såg dom fina semlorna som väntade i kylen. Men då var det stora frågan: Ska jag äta den till frukost eller ska jag vänta med den? Sen kom min bror in i köket och min far frågar om han vill ha en semla. Men eftersom min bror tydligen inte gillade mandelmassa sa min far att jag kunde ta båda semlorna. Då var jag ännu gladare och valet blev genast mycket enklare: En semla nu, och en semla sen!
Poängen i den här historian är (förutom att jag har aldrig blivit såhär glad av semlor!) att vanligtvis så tycker jag att min käre far är ett pucko, men även han har sina studer. Det är nog därför jag står ut med honom. Idag är en sån stund. En sån stund då jag till och med kan skratta åt han, när jag beklagar mig över magontet jag fick pga den söta starten på dagen, då han säger: "Tänk så bra, nu kan du äta den andra till lunch!"
Det bästa är att det är nog precis vad jag kommer göra också.

Tack pappa!